Moralisk skada - när människan går emot sig själv

Av Leopold-Love Ärlig

När människan pressas att gå emot sin egen tro, sina grundvärderingar och det innersta hon vet är sant.

Alla sår syns inte. En del uppstår när en människa gång på gång pressas att gå emot det hon innerst inne vet, tror eller känner är sant. Det här är en text om moralisk skada, och om det som kan leva kvar långt efter att något egentligen är över.

Jag skriver detta inte för att döma, förminska eller förenkla det vi människor har varit med om.

Jag skriver det för att försöka sätta ord på något som många bär på, ofta i tystnad.

Vi har levt genom år av restriktioner, krig, påtryckningar, myndighetsbeslut, splittring och situationer där människor ställts mot varandra. Vi har sett familjer delas, relationer brytas och samhällen hårdna. Roller har tagit över där människan egentligen hade behövt stå kvar som människa.

Allt detta sätter spår. Inte bara utanpå oss, utan också inuti.

Ibland handlar skadan inte främst om det som händer runt omkring oss, utan om vad som sker inom oss när vi pressas att göra något, acceptera något eller låta bli att göra något som går rakt emot vår egen tro, våra grundvärderingar eller vårt samvete. Det är där moralisk skada kan uppstå.

När du handlar i strid med det du innerst inne vet är sant, är det inte bara ett beslut med konsekvenser. Det är som att något fint och heligt i dig tar stryk. Din bild av vem du är får en spricka. Ibland sker det snabbt. Ofta långsamt, genom hot, övertalning, press eller lojalitet som gör att du trampar på din egen övertygelse.

Det viktiga att förstå är att moralisk skada inte bara drabbar soldater i krig eller människor i katastrofer. Den kan lika gärna uppstå i vardagens system: i vården, i myndighetsutövning, i socialt arbete, i familjer och organisationer. Där det som en gång hade fått oss att stanna upp gradvis börjar kallas normalt.

För mig blev detta påtagligt redan under sjuksköterskeutbildningen vid Örebro universitet.

Jag såg behandlingar som gick djupt emot något i mig. Det handlade inte bara om en känslomässig reaktion. Det påverkade min tillit till utbildningen, till delar av systemet och till idén om att allt som sker inom ett godkänt och organiserat sammanhang automatiskt också är rätt.

Det som grep tag i mig starkast var ett ögonblick mitt i en behandling. Jag minns särskilt en mamma som hade blivit övertygad om att detta skulle hjälpa hennes barn. Mitt under ingreppet möttes våra blickar. Jag kan inte veta exakt vad hon kände, men för mig såg det ut som ånger. Det ögonblicket stannade kvar. Något i mig började dra sig undan redan då.

När pandemin kom, med dess tryck, anpassning och indirekta hot kring vissa beslut, tog jag till slut steget att lämna studierna helt. Inte för att jag slutade bry mig, utan för att jag inte längre kunde gå emot mig själv.

Jag känner också till många andra som bär på liknande spår långt efteråt.

Sjukvårdspersonal som utfört tvångsåtgärder eller medicinerat mot någons vilja och senare mått djupt dåligt av det.

Poliser som genomfört tvångshandlingar som lämnat ärr i själen.

Handläggare och chefer som i efterhand förstått vilka konsekvenser deras beslut egentligen fick för andra människor.

Socialarbetare som insett att de inte bara följde rutiner, utan deltog i något som orsakade djup mänsklig skada.

Och vi får inte glömma alla militärer och underlydande, både i fredstid och under insatser, som utför handlingar därför att ordern kräver det. Inte alltid för att de själva vill, utan av lojalitet, grupptryck, jobb trygghet eller rädsla för konsekvenserna av att säga nej.

Även där kan moralisk skada sätta sig djupt. Inte nödvändigtvis för att man ville göra fel, utan för att samvetet tvingades stå tillbaka för systemet.

Det som blir kvar är ofta mer än ett minne. Det blir en spricka i självbilden. En tyst röst som viskar:

”Det där gjorde jag. ”

”Det där deltog jag i. ”

”Det där lät jag ske.”

Det betyder inte att dessa människor är onda.

Tvärtom.

Ofta är det människor som försökt göra sitt jobb, följa riktlinjer och bära ansvar. Men människan försvinner inte bara för att uniformen eller rollen tar över. Och samvetet tystnar inte för att handlingen var godkänd.

Därför är detta ämne så viktigt.

Vi har normaliserat att gå emot kroppen.

Vi har normaliserat att gå emot samvetet.

Vi har normaliserat att tiga för att få tillhöra.

Vi har normaliserat att kalla inre överkörning för ansvar.

När det onormala pågått länge nog börjar många tvivla på sig själva i stället för på det de varit med om. De säger till sig själva att de borde tåla mer, att de överdriver, att det bara var jobbet, att det bara var så det var.

Men något i dem har fortsatt göra ont. Ibland som trötthet. Ibland som ilska eller skam. Ibland som avtrubbning eller en känsla av att inte längre riktigt känna igen sig själv.

Därför behöver vi tala om moralisk skada med större allvar. Inte för att skapa fler offer eller peka ut syndabockar, utan för att ge språk åt det som annars fortsätter verka i det tysta.

När en människa gång på gång går emot det hon innerst inne vet, händer det något med henne. När hela samhällen gör det samtidigt, händer något ännu större.

Läkningen börjar, tror jag, när vi vågar stanna upp och erkänna vad det faktiskt gjorde med oss. När vi slutar kalla allt normalt bara för att det blev vanligt. När vi vågar säga:

”Det där gick emot något heligt i mig.”

”Det där satte spår.”

”Det där kostade mer än jag först förstod.”

Det betyder inte att du är svag eller trasig.

Det kan tvärtom betyda att något levande i dig fortfarande vet vad som är sant.

Och kanske är det just där läkningen börjar. Inte i att förklara bort, inte i att försvara allt, utan i att ge det språk, värdighet och ett mänskligt vittne.