Du måste först besegra dig själv - inre ledarskap

Det svåraste i livet har inte alltid varit det som hänt mig. Det svåraste har ibland varit att se hur länge jag själv höll fast vid sådant som inte längre var sant – och att förstå att verkligt inre ledarskap också börjar där.

Du måste besegra dig själv först.

Det låter hårt, jag vet.

Som om det handlade om att trycka ner sig själv, kämpa mot sig själv eller bli hårdare än man redan är. Men det är inte det jag menar.

Jag menar att det kommer en punkt då förståelse inte längre räcker.

Det räcker inte att kunna berätta sin historia, sätta ord på sina mönster eller förstå var allt började.

För någonstans kommer den där gränsen där man inte längre bara behöver förstå sig själv. Man behöver sluta samarbeta med det inom sig som håller en kvar.

Det är där det blir allvar.

För det svåraste har ibland varit att se hur länge jag själv fortsatte hålla fast vid gamla berättelser, gamla vanor, gamla försvar, gamla sätt att fly och skjuta upp det jag redan hade sett.

Man kan vara väldigt medveten utan att vara fri.

Man kan förstå mycket och ändå gå i samma cirklar.

Man kan tala klokt om förändring utan att egentligen förändra särskilt mycket.

Man kan byta språk, byta miljö, byta identitet i andras ögon - och ändå bära med sig samma gamla mönster under ytan.

Det är ofta där vi lurar oss själva.

Inte för att vi vill leva falskt, utan för att något i oss vill bevara det invanda, även när det kostar oss frid, riktning och livskraft.

Vi säger att vi vill ha förändring.

Men när den väl kräver något av oss dras vi ändå ofta tillbaka till det bekanta. Till det vi kan. Till det som håller ihop bilden av vem vi tror att vi är.

Därför skriver jag att du först måste besegra dig själv.

Inte genom att hata dig själv eller bli brutal mot dig själv.

Utan genom att sluta ge makt åt det inom dig som drar dig bort från det du redan vet är sant.

Ursäkter.

Distraktioner.

Frestelser.

Bekväma lögner.

Gamla försvar.

Flykt.

Förnekelse.

Behovet av att skylla på andra.

Behovet av att vänta lite till.

För ibland är det inte världen som håller oss kvar längst.

Det är det vi fortsätter skydda i oss själva.

Och livet nöjer sig sällan med att du förstår något en gång. Det vill se om du menar allvar. Därför kommer samma typ av situation tillbaka. Samma frestelse. Samma chans att överge dig själv igen.

Det är där det visar sig om förändringen bara var en tanke – eller om den faktiskt har blivit handling.

För mig har verklig förändring sällan sett dramatisk ut.

Den har oftare sett stilla ut:

Att stanna kvar i något obekvämt utan att fly.

Att se en gammal impuls och inte följa den.

Att sluta kalla vissa mönster för personlighet när de egentligen bara varit försvar.

Att erkänna sanningen snabbare.

Att skylla mindre.

Att välja annorlunda i det lilla.

Det är inte alltid spektakulärt.

Men det är där riktningen vänder.

Att besegra sig själv handlar inte om att krossa den man är.

Det handlar om att sluta lyda det inom sig som inte längre tjänar livet.

Att sluta överge sig själv i det man redan ser och känner.

Att sluta spela med i sina egna loopar.

Att sluta kalla rädsla för väntan.

Det är inte lätt. Men det fungerar.

Och kanske är det där en ny riktning kan börja - i det lilla beslutet att inte längre försvara något du innerst inne vet att du behöver släppa...

#resamedleopold #inreledarskap #personligutveckling #självobservation #riktning