När något i mig dog – och Leo föddes

Av Leopold-Love Ärlig - Inre ledarskap

Jag har varit med om mycket i livet.

Förband, utlandstjänster, ansvar format i uniform och i tystnad. Jag har sett människor brytas. Jag har sett människor resa sig.

Men inget bröt mig så hårt som den där vanliga sommarkvällen vid stranden, när jag trodde att jag drack i hemlighet.

Då trodde jag fortfarande att jag kunde hålla ihop fasaden.

Officeren i mig hade alltid gjort det.

I många år hade jag burit mer än jag klarade av.

Trauma. Förluster. Krav. Förväntningar.

En uppväxt fylld av bråk och fylla som ingen talade om.

Min mammas död. Släktfejder. Vreden, sorgen och saknaden.

Jag stoppade ner allt.

Precis som jag lärt mig som barn.

Precis som militären förväntade sig.

Precis som jag trodde att en riktig man skulle göra.

Det fungerade.

Tills det inte gjorde det längre.

Botten ser inte alltid ut som ett dramatiskt sammanbrott.

Ibland ser den ut som ett stilla ingenting.

Den kvällen drack jag ensam.

En öl blev två, och jag kunde inte sluta.

Jag ville inte känna.

Jag ville bara tysta allt.

På vägen hem cyklade jag omkull. Hårt.

Jag slog i marken så våldsamt att mörkret slukade mig.

Det var inte bara en olycka.

Det var min kropp som ropade: Nu räcker det.

Jag var borta en stund.

Längre än jag vill erkänna.

När jag vaknade upp förstod jag knappt vad som hade hänt.

Men det värsta var inte fallet.

Det värsta var det mina barn fick se.

Jag kom hem blodig, trasig och avstängd.

Ölburkar överallt.

Ansiktet svullet.

Datorn blinkade som om inget var fel, och jag försökte spela vidare.

Som om ingenting hade hänt.

Som om jag fortfarande kunde låtsas.

När barnen kom in i rummet stannade de upp.

Jag har aldrig glömt blicken i deras ögon.

Min dåvarande fru stod bakom dem.

Orolig.

Utmattad.

Gråtande.

Sliten mellan ilska och rädsla.

Barnen låste in sig i sina rum den kvällen.

Och jag låste in mig – i mig.

Dagen efter satt jag på akuten med bandage och stygn.

Kroppen värkte.

Men den fysiska smärtan var ingenting jämfört med den inre.

Det var min nollpunkt.

Där, i den botten, kunde jag inte ljuga längre.

Inte dricka bort det.

Inte träna bort det.

Inte jobba bort det.

Inte bära det ensam.

Något större i mig sa högt och tydligt:

Du får inte fortsätta så här.

Du kommer inte överleva det.

Kanske var det därför jag överlevde olyckan.

Kanske fick jag en andra chans.

Inte för att fortsätta överleva, utan för att börja leva på riktigt.

Peter dog inte den kvällen.

Men något i honom gjorde det.

Och det var där Leo föddes.

Det tog år att förstå.

År av tapping, coaching, mentorskap, tårar, ensamhet, ansvar och brutalt ärlig självrannsakan.

År av att skotta ur den gamla ryggsäcken.

År av att möta mitt inre barn och sluta bära andras trauma.

I dag kör jag buss.

Jag ler mot människor.

Jag ser dem.

Jag andas.

Jag är närvarande.

Jag lever som den människa jag blev när jag slutade låtsas vara stark.

Det är inte perfekt.

Men det är sant.

Och ibland är det allt som behövs för att ett nytt liv ska börja.

Det här är inte bara historien om hur jag föll.

Det är historien om hur jag reste mig.

Och det är därför jag i dag ägnar mitt liv åt att hjälpa andra göra samma sak.

Om du känner igen dig i att bära för mycket, stänga av och fortsätta fast något inom dig redan har börjat ge upp, så vill jag säga detta:

Du är inte ensam.

Det går att börja om.

Det går att möta det som gör ont.

Det går att leva sannare, mjukare och mer närvarande än man kanske trodde var möjligt.

Om du vill veta mer om hur jag arbetar finns mer information här: resamedleopold.se

Tack för att du läste.

Ditt ljus räknas. Även när du själv har svårt att se det.

— Leopold-Love Ärlig