När färgerna kom tillbaka...

Det är inte alltid tydligt när man glider lite längre bort från sig själv. Och det är inte alltid dramatiskt när man börjar hitta tillbaka heller.

En period märkte jag det hos mig själv, men jag viftade bort det först.

Världen hade blivit svartvit.

Inte bara nyheterna - även om de förstås bidrog, med allt krig och allt som ständigt rullar på. Jag scrollade, läste, tog in. Tänkte att det var viktigt att veta. Men det la sig någonstans djupare än jag först förstod.

Sen började jag se samma sak inuti mig.

Allt blev platt. Kantigare. Antingen fungerade det eller så fungerade det inte. Nyanserna blev färre. Jag körde på, gjorde det som behövde göras, höll ihop vardagen.

Utåt såg det säkert ut som vanligt. Inuti var det som att jag hade backat undan lite.

Man märker det inte alltid när man är mitt i det. Man fortsätter bara. Tar ansvar. Löser det som behöver lösas. Håller ihop. Och det är ju bra på ett sätt. Men ibland är det också precis det som gör att man missar när man långsamt glider ifrån sig själv.

Det var ingen stor smäll för mig. Ingen krasch. Bara att färgerna bleknade så långsamt att jag inte riktigt förstod när det började.

Nu den senaste tiden känns det annorlunda.

Inte för att allt plötsligt blev perfekt. Inte heller för att något avgörande hände över en natt. Mer som att något försiktigt börjar öppna sig igen. Som att jag inte bara tar mig igenom dagarna - jag börjar faktiskt känna dem också.

Det är svårt att förklara utan att det blir för stort, men jag tror att många vet hur det känns när det händer.

Plötsligt ser man ljuset mellan träden. En stund utan brus. Ett andetag som landar djupare än dagen innan. Något mjuknar. Något vaknar till.

Färgerna kommer tillbaka…

Kanske är det så det fungerar ibland. Man märker inte alltid när man tappar kontakten med sig själv, men ibland – om man är uppmärksam – märker man när det egna ljuset börjar hitta tillbaka.

Inte snabbt. Inte perfekt. Men tillräckligt för att känna att något lever där inne igen.

Det är inte alltid de stora sakerna som förändrar oss mest.

Ibland är det något mycket stillsammare.

Att världen inte längre känns grå.

Att något inom en börjar svara igen.

Att färgerna sakta kommer tillbaka...