Skammen jag bar – och vad den höll mig ifrån | INRE LEDARSKAP

En text om den tysta skammen - den som får ansvarstagande människor att bära för mycket, för länge.

Skam är ofta tyst.

Det här är en text jag tidigare delade i ett annat sammanhang.

Idag delar jag den här - renare.

För ungefär tio år sedan mådde jag som sämst.

Jag bar mycket.

För mycket.

I efterhand önskar jag att jag hade sträckt ut handen då.

Att jag hade bett om hjälp.

Men jag gjorde inte det.

Inte för att hjälpen saknades –utan för att skammen var större.

Skammen över att vara den som inte orkade.

Skammen över att behöva stöd, trots att man “borde klara sig”.

Skammen över att vara den som faller, när man hela livet varit den som bär.

Skam är inte alltid högljudd.

Ofta är den tyst. Välklädd. Ansvarsfull.

Den gömmer sig bakom ord som plikt, lojalitet och styrka.

Bakom en självbild som viskar: håll ihop.

Bakom ett inre krav på att inte belasta någon annan.

Och så håller man.

Längre än man borde.

Tills man inte gör det längre.

Mina dåvarande chefer anade ingenting.

Jag höll fasaden för bra.

Jag säger inte detta med ånger.

Jag säger det med klarhet.

För idag vet jag något jag inte visste då:

Att stöd inte är ett misslyckande.

Att skam ofta är det som faktiskt hindrar oss från att ta ansvar i tid.

Att bära allt själv inte är styrka - det är ensamhet.

Skam gör något med perspektivet.

Den förminskar alternativen.

Höjer trösklarna.

Gör det svårare att se att det finns andra vägar än att bita ihop.

Och när den får styra länge nog

börjar den låta som ens egen röst.

Idag lever jag fortfarande med ansvar.

Men inte på bekostnad av min integritet.

Jag har lärt mig att ansvar utan självhat är möjligt.

Och nödvändigt.

Jag delar detta inte för att undervisa.

Inte för att inspirera.

Utan för att vittna.

Om du känner igen dig -

då är du inte trasig.

Du är kanske bara redo att släppa skammen först.

Leopold

Livsguide • Veteran • Inre ledarskap

Skam och inre ledarskap hänger ofta nära samman.